DEN RELIGIÖSA MÄNNISKAN

GUD – i hjärnan. En biprodukt av evolutionen?

Är människan obotligt religiös? Finns det i varje människa ett religiöst anlag? En slags nedärvd känsla, ett sensorium, för "det heliga"?

Ja svarar många intuitivt, utan att kunna ge någon närmare förklaring. Det är förståeligt. Att föra de religiösa upplevelserna tillbaka till en enda grundläggande psykologisk disposition visar sig ganska snabbt vara problematiskt.

Dels är religionernas värld så mångfacetterad - kulturellt, socialt, geografiskt - och framför allt är människan så komplex i sitt samspel med sin omvärld, att enkla förklaringsförsök med nödvändighet måste avfärdas.

Inledningsvis tänker jag därför omformulera frågan - är människan ett meningssökande väsen? Om så varför – vad tjänar det för syfte?

Peter Gärdenfors, svensk och internationellt uppmärksammad professor i kognitionsvetenskap menar att den mänskliga hjärnan är byggd för att söka efter betydelser och sammanhang och att det ur ett evolutionärt biologiskt perspektiv ökat våra chanser att överleva – ja människan skiljer sig från djuren i ett väsentligt avseende – hon kan planera för framtiden och skjuta upp sin behovstillfredsställelse och inte endast leva för stunden. Förmågan till framförhållning ger oss fördelar i kampen för tillvaron.

Inte minst Viktor Frankl har i boken Livet måste ha mening skildrat hur strävan efter mening ökade chansen för en del koncentrationslägerfångar under andra världskriget att överleva. Nietzsche har formulerat aforismen: "Har man ett varför i livet så klarar man vilket hur som helst”. Även Antonovsky har betonat betydelsen av känslan av sammanhang (SOC) för hälsan: begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet.

Så ur ett evolutionspsykologiskt perspektiv tycks svaret vara ja – människan är ett meningssökande väsen, men man kan fråga sig - nödvändigtvis religiös till sin karaktär?

Ja, skulle många säga. Människor tycks i alla tider och i alla geografiska områden ha utvecklat och levt genom myter om gudomar och kosmiska krafter. De har upprätthållits genom riter och sociala organisationer. Så vad utgör då religionens ursprung, innersta kärna?

Här har det på senare år dykt upp en ny forskningsgren – neuroteologi. Kan religiösa företeelser, t ex gudsupplevelsen, ges naturvetenskapliga förklaringar. Är religiositet ett lika naturligt fenomen som hunger, törst och sexualitet?

Ja säger neuroteologerna. I de båda tinningloberna finns centra för religiösa upplevelser och andlig tro. T ex antar man att Paulus bländade ljussken och Moses brinnande buske framkallats att epileptiska anfall, förorsakade av högre magnetiska aktivitet i hjärnan.

Vetenskapliga experiment med magnetfält i en hjälm på huvudet visar också att försökspersonerna upplever en känsla av främmande närvaro, att vara utanför sig själv.

Även naturliga magnetfält kan framkalla sådana upplevelser, t ex förekomsten av starka norrsken samvarierar med rapporter om ökade vittnesbörder om gudsupplevelser.

Man har gått vidare i den neuroteologiska forskningen. Vid meditation så aktiveras inte bara tinningloberna utan det sker även en sänkning av blodflödet i hjässloberna. Och här finns medvetenheten om tid och rum. Just jagupplevelsen av enhet och rymd brukar beskrivas som den högsta religiösa erfarenheten. För övrigt en viktig ingrediens i buddismen.

Samma effekt har man fått när man testat franciskanernunnor försänkta i bön.

Personer som har en NDU rapporterar ofta frid, ljus- och tunnelfenomen som liknar religiösa uppenbarelser. En brittisk forskare Susan Blackmore säger att dessa fenomen går att förklara vetenskapligt, som en normal process i den döende hjärnan. Tunnelupplevelsen skapas av det visuella cortex när perifera hjärnceller slutar fungera och ut-ur-kroppen-upplevelsen förklaras med att hjärnan bygger modeller för att svara på frågor som tränger sig på: Var är jag? Vad gör jag? Vad är det som händer? Det visar sig också att ljusupplevelser är kopplade till det limbiska systemet som är särskilt känsligt för syrebrist. Nära-döden-upplevelser finns alltså inkodad i hjärnan och utlöses vid döden för att lindra vår smärta och ångest.

Varför har vi utvecklat den här förmågan? Den tycks ha fyllt en evolutionär funktion. Religiösa människor tycks i allmänhet leva längre, friskare liv, blir mindre drabbade av cancer och hjärtsjukdomar – en överlevnadsmekanism, en biprodukt, en nyck av naturen. En inbyggd religiös funktion utan ontologisk realitet alltså? Har alltså Freud rätt fast på en hjärnneurologisk nivå? Freuds tes är ju att all religion är en regrediering till primitiva tankemösnter när tryggheten hotas och att vi då framkallar behovet av Fadern inom oss. Religion som en kollektiv neuros.

Alternativt kan man som troende ställa sig frågan varför Gud skapat våra hjärnor på det här sättet. Om nu Gud finner behag som gambler/spelare för att se olika utfall så är det väl inte vår sak att klandra honom för det. Einstein har fel - Gud tycker om att kasta tärning.

Meningssökande, andlig, religiös – orden kan ges många olika meningar och det viktigaste kanske inte att utröna vad de betyder eller för den delen försöka förklara alla upplevda fenomen – det viktigaste är nog vad du gör av upplevelsen och hur den påverka ditt framtida liv, oaktat den är verklig eller overklig!

Per-Olov Rapp
2009-03-27